snorpan

Fick en barnbok av min mamma som hon tittat på bokrean...och jag ska erkänna att jag har dragit mig för att läsa alla dessa barnbäcker för det känns som det enda som står om denna tid vi är inne i..är om ammning och jag har känt att det vill jag slippa läsa om...det har varit jobbigt...så för mig har det varit bäst att låta bli alla böcker, för man blir inte sämre förälder för att man inte läser allt som finns att läsa, plus att läsa, vad är de när man är småbarns förälder, i mitt liv finns inte så mycket tid för läsning just nu i allafall.
Men igår var min mamma här och jag stod och diskade och hon läste ur denna bok högt för mig där jag stod vid diskbänken, och läste då något som jag tycker hittade mitt i prick.
Skriver av den texten så får vi också läsa, känner igen mig jätte mycket.

Fem bröst och en flaska.

Det är dags för matning i mammagruppen.
Alla barnen placerades direkt vid bröstet, utom en som skrikandes sträckte sig efter flaskan i vattenbadet.
Flaskan tillhörde mig och det var mitt barn som var det "stackars flaskbarnet" och jag  krympte mer och mer där jag satt.
Jag kände mig helt enkelt  som en kriminell och oansvarig mamma som berövat barnet den livsnödvändiga bröstmjölken med nappflaskan som vapen.
Innerst inne visste jag att flaska är helt acceptabelt, att barnen växer upp som de ska på ersättning och att amningshysterin nått oanade höjder.
Men med rinnande bröstmjölksvårtor och smaskandes spädbarn överallt hjälpte det föga. Till slut bröt jag samman. Min mun öppnades på vid gavel och det forsade förklaringar och ursäkter ur mig. Det blev tyst. Endast ett par mjölksväljningar och rapningar ekade i rummet.
Alla tittade på mig. Och på flaskan. Och det var då jag förstod att världen inte var så inskränkt som jag trott.
Jag fick faktiskt beröm för min insats. Dessutom bekräktade bvc-sjuksköterskan att det var viktigast med bröstmjölk de första veckorna och att barnet mådde bättre av bröstmjölksersättning än av en utsliten mamma. Det visste jag ju egentligen. Men det är något märkligt att bli mamma. Man föder inte bara ett barn utan också dåligt samvete för resten av livet, Och just för att man är mamma förstår man inte att det för det mesta är helt ogrundat.

Skrivit av denna text från boken vid namn BARNETS FÖRSTA SEX ÅR.

Tycker verkligen att det var bra skrivit och bara få läsa och höra att det finns fler på jorden som inte ammar sitt barn, utan ger bröstmjölksersättning...
Och här hemma har vi en stund sagt välling till ersättningen istället för att jag har mått så dåligt över att bara höra att jag ska ge Clara ersättning, själva namnet ersättning var hemskt att säga och höra i början. Så välling låter mer "normalt" på något sätt.
Men nu säger jag ersättning eller så säger jag baby semp ;) händer att det slinker ut välling i mellanåt också.
Så det blir framsteg.....för det är inte lätt.
Man känner sig som en usel och oansvarig mamma som inte ger sitt barn bröstmjölk....det går inte att komma ifrån tanken man har när man är gravid och pratar med andra kvinnor som är gravida, amningen kommer upp på tapeten och då känns allt så själv klart att man ska ama och att amningen kommer bara att fungera, man tänker inte då på att allt kan ske så man kanske måste ge ersättning istället för bröstmjölk.
För mig kändes det själv klart att jag skulle amma mitt barn så när det blev så här som kom det som ett slag i ansiktet.
Men med alla underbara släkt och vänner så kommer man på bättre tänkar..... man är inte elak eller oansvarig som ger sitt barn ersättning. Men älskar barnet inte mindre för att man ger ersättning.
Barnet blir inte mer sjuk än andra barn för att barnet fått ersättning.

Nu ska jag lämna ammnings och ersättnings tankarna och krypa till sängs :)
Clara ligger i sin säng och sover så söt och jag ska lägga mig nu så jag inte är som ett spöke i natt när Clara vill ha mat :) sen hoppas jag att Andreas snart också har funderingar på att krypa till sängs :)

God natt på er och sov gott
puss och kram.